Förlossningen

Den 16 augusti - vår bröllopsdag - tyckte M på förhand var en bra dag att bli pappa på. Men efter att ha väntat nästan två veckor så trodde jag inte på allvar att något skulle hända då heller. Jag hade lite molande värk i ryggen och ljumskarna på förmiddagen som på eftermiddagen när vi tog en promenad tilltog lite. Fortfarande tyckte jag att det gjorde alldeles för lite ont för att vara på riktigt. Vid fyratiden hade M tappat upp ett bad till mig, och vi satt och åt praliner och drack bubbelflädersaft med blåbär. Under den tiden tilltog smärtan några gånger, men jag trodde fortfarande inte att det var på gång. Under dagen hade M målat taket i hallen och nu skulle han montera upp garderoben och skruva upp överskåpet igen. Jag hjälpte honom att hålla i delarna och lyfta upp skåpet, och nu var det inte längre någon tvekan om att det faktiskt var på gång. Med jämna mellanrum gjorde det rejält ont, så när hallmöblerna var uppmonterade ca klockan 18 lade jag mig i soffan och började klocka värkar. När jag startade så var det 5-6 minuter emellan dem, så någon timme senare ringde jag in till Östra första gången för att kolla om de hade plats för oss. De sa åt oss att det fanns plats, men att vi skulle stanna hemma tills det kom 3 värkar på 10 minuter, så vi fortsatte att kolla på friidrotts-VM och hoppades på att kunna se 100-metersfinalen hemifrån. Fast kl. 20.30 låg värkarna stadigt runt 3 minuter, så då ringde vi igen och sa att nu kommer vi.
Väl framme på Östra kom vi lagom till skiftbytet, så jag blev påkopplad en CTG-apparat innan vi lämnades i ca 40 minuter. Under tiden lyssnade vi på 100-metersfinalen och drack saft. Efter finalen kom barnmorskan Maria tillbaka och undersökte mig. Jag var då öppen 7 cm, så vi slapp åka hem. Eftersom jag skakade i hela kroppen föreslog hon att jag skulle bada, så kl. 22 hoppade jag i badet. Där trivdes jag mycket bra, särskilt efter att jag fick lustgas. Då låg jag under vattnet med bara näsan och munnen ovanför ytan utom när jag dök upp för att få mer gas. Jag lyckades också diskutera lustgasåtervinning med barnmorskan och fråga vem som egentligen kom trea i 100-metersfinalen (fast det visste varken M eller barnmorskan). Efter 1,5 timme var jag fullt öppen och det började trycka på neråt, så vi tog oss tillbaka till förlossningsrummet.

Först var jag väldigt fokuserad på att försöka trycka ut barnet samma dag, men eftersom det bara var 20 minuter kvar av dygnet så blev det svårt att hinna. I stället började det gå långsammare och värkarna fortsatte någon timme till innan krystvärkarna började ca 01:30. Under den här tiden tog bm hål på hinnorna så att vattnet gick och jag blev erbjuden ytterligare smärtlindring. Eftersom jag fått för mig att sterila kvaddlar var bra så bad jag om det, men hon hann bara lägga en innan smärtan hade flyttat sig så det inte var någon mening med det längre. Någon gång senare under förlossningen frågade hon igen om jag ville ha något, och jag svarar "ja, gärna saft".

kl. 23.50 - så här glad är man när man föder

Krystvärkarna sätter igång, men det går lite långsamt så efter ett tag får jag värkstimulerande dropp. När jag fortfarande inte krystar tillräckligt starkt föreslår bm att jag ska sluta med lustgas under värkarna för att kunna ta i bättre. Det går jag med på och nu börjar det hända saker. M börjar se en hårtofs som sakta men säkert kommer längre och längre ut medans de hejar på mig frenetiskt. Till slut kommer äntligen huvudet ut och sen resten av kroppen av bara farten och de lägger honom på mitt bröst kl.02.50 (enligt M luktar det ungefär som när man sprättar upp en älg). M hinner se att det är en liten kille och jag börjar skaka i hela kroppen när spänningen lägger sig. Sen är jag inte riktigt medveten om vad som händer, men M får klippa navelsträng, moderkakan kommer ut och jag blir sydd några stygn innan vi blir lämnade ensamma ett tag. Efter en stund kommer en sköterska in med en fikabricka som jag äter större delen av (tur att M hade med sig egen matsäck). Några timmar senare blir vi flyttade till BB-avdelningen för att vila upp oss.