Magen namngiven

Då var det klart. Magen heter numera Miti. Fast det ligger lite konstigt i munnen. Får nog öva på det ett tag. Tror nog ändå att det är en Snoddas. Lite grann i alla fall.

Kina nästa

I går fick vi beskedet från forskningsrådet som jag skickat in en ansökan till; jag och en ex-jobbarkines har blivit beviljade en massa pengar för att åka till Kina och studera kemikalieinformationsflödena i deras textilindustri. Resan går till Guangdong-provinsen i närheten av Hong Kong som har en stor hamn. I Guangdong finns de flesta av Kinas exportföretag i branscher som t ex textil, leksaker och andra billiga konsumentprodukter. Det är troligen hårt drabbat av miljöförstöring pga dessa industrier, vars största mål är att generera så mycket pengar som möjligt åt fabrikören utan särskilt stor hänsyn till arbetare eller de omkringboende. Det blir alltså ett Kina långt ifrån det turistiga "Kinesiska muren och Himmelska fridens torg" utan snarare en inblick i hur verkligheten ser ut för miljontals industriarbetare. Intressant, nyttigt och säkert givande på många sätt.

Det finns bara ett problem... Jag är så hemmakär, och en veckas semester är ofta mer än tillräckligt för att börja längta hem igen. När vissa människor (=Frau J) får något lystet i blicken av jobberbjudanden i Afganistan, Kongo och Bangladesh tänker jag bara att skönt att det inte är jag som har det jobbet (fast jag vet att Frau J tycker mycket om sitt jobb, vi är bara olika). Min drömsemester är att kajaka i Ekens skärgård, vandra på Hindens rev på hösten, titta på hällristningar på Kinnekulle, strosa omkring vid Munkängarna på våren eller att upptäcka nya saker på Läckö slott.

Men men, förhoppningsvis blir det i alla fall en intressant resa som nog resulterar i en artikel och kanske finns det några "turistfällor" i Hong Kong som jag kan passa på att besöka. Dessutom kommer jag ju ha tillgång till en personlig tolk under hela resan vilket är väldigt lyxigt. Hoppas han är trevlig också, jag ska försöka träffa honom nästa vecka.

Skratt-glad

Igår skickade jag ett mail med länk till denna bloggen. Jag hade inte glömt bort henne, det var ju bara att vi oftast pratar via msn, och hon har ju inte varit där.
Så idag fick vi ett samtal, av en skratt-glad, (du är alltid glad) mer än vanligt glad alltså.
Det var så kul att få prata, och kul att få berätta, änteligen.

Jag gillar när mina kompisar ringer. Hmmm, antagligen är jag väldigt dålig på att göra det själv, ringa alltså. Men det var riktigt roligt att mina vänner gläds med oss. För vi är riktigt glada själva.

Kulinarisk bröllopsgåva

Igår kväll använde vi en bröllopspresent. Vi tillsammans med M+F (som oxå använde en bröllopsgåva) var och åt på Thörnströms kök. En lite oansenlig placering mitt mellan bostadshusen utan någon svulstig entré ligger denna braiga restaurang.
Efter att ha dregglat ner hela menyn bestämde vi oss för Thörnströms egenkomponerade meny med tillhörande vinpaket. Kristin fick in ett alkoholfritt vin för att även hon skulle få lite feststämning.
Först bar de in en liten liten ytte pytte mini för-förrätt med inlagd fänkål, gravad gös och en liten sträng av nån ljummen kräm. Efter det förrätt med anklever och aprikoser. Smakade fint men presentationen var väl sisådär, anklevern såg ut som en skiva falukorv uppskuren på fatet.
Varmrätten var torskrygg med tre potatisskivor, tur att K har svårt med maten. Själv hade jag inga problem att även äta upp hennes torsk. Till ostarna som serverades efteråt fick vi en stilla cider som var spetsad med calavados och lagrad. Som portvin fast ändå inte. Lite kul kombo ihop med svenska ostar (och då var det inte Herrgård, eller var det Grevé?).
Innan efterrätten kom det in ett skum av apelsin med en Campari-"sfär" (Jaha, ni menar en liten kula av gelatin, säg det då!) :-) Efterrätten var en hasselnötscremé med chili-yoghurtglass ovanpå och alltsammans åkte pulka ned för en gelatin-choklad-backe nerför tallriken. Chiliglassen var en liten smakchock, fullkomligt harmlös mjuk och len yoghurt som sedan expolderade i en chiliexplosion. Tyvärr doldes den underbara nötcremén under chilin.
Till kaffet bör det väl ändå vara slut på överraskningar, men efter en stark espresso kommer det in fat med fyra olika små små bakverk, kokostoppar, madeleinekakor, marknadsmarmelad och fransk nougat. OCH spunnet socker med hallonsmak.
En riktig helkväll.
Tack hela familjen A för denna upplevelse.

Förslagen sammanställda

Nu är förslagen sammanställda. De utmanar nu gällande Snoddas om titeln som magnamn. Det sista förslaget är svärmors. Hon vågar inte själv kommentera på bloggen för risken att bli utskrattad att hon har slagit ihop våra namn till ett nickname... Själv känns det ju rätt logiskt... Miti... Mitti. Jo, det är ju där ungen är.

Vi får se vad som vinner. Så spännande att jag knappt kan sitta still.

När Vansbro är för mesigt

Jag läste om Lewis Gordon Pugh i dag på Miljöbloggaktuellt. Han har världsrekordet i kallsimning och har bland annat simmat i nollgradigt vatten vid Antarktis. På den länkade videon simmar han en kilometer vid Nordpolen. Han kallas för Isbjörnen och innan simningen vid Nordpolen gick han upp nästan 20 kg som ett led i förberedelserna. Häftigt!

YouTube - lewis gordon pugh

Hur spännande är en graviditet....

EGENTLIGEN.
Nu när nyhetens behag har lagt sig och framförallt vi änteligen har fått/vågat berätta för vänner, på jobbet lagt upp en länk på FB så att hela världen kan få reda på att vi ska bli föräldrar.
Hur spännande är det sen. Vi kan ju inte mala hål i huvudet på folk med alla våra nyvunna kunskaper som vi har kunnat läsa oss till om vad som händer i fosterutvecklingen under vecka 13. För antingen så har ni barn (och kan allt redan) kanske väntar ni oxå barn... och har läst samma kapitel... eller så kanske ni försöker ni få barn eller inte alls och då kanske man inte är intresserad om det hela.

Ärligt talat, det verkar inte som om v13-15 är så mycket high life... Så hur spännande kommer den här bloggen då att vara under de närmsta veckorna.

Antar att det kommer ta sig framåt i tiden. När magen börjar växa ordentligt. När K känner den första lilla rörelsen inifrån och sen när även kan kan känna hur det rör sig.

DET... jag skrev det. Känns väldigt opersonligt.
I början så kallade vi embryot för slemmet, det var ju inte mycket mer... men sen insåg vi att vi inte kunde hålla på att kalla det för slemmet... och efter MYCKET spånande hamnade vi på snoddas... vet inte varför.... men det börjar kännas lite fel även det. För var ska det sluta om vi fortsätter med det... Kanske blir tvungen att döpa barnet till Gösta och låta honom spela i folkparkerna runtom i landet. Förvisso skulle ju svärfar bli nöjd eftersom att han även skulle bli en framgångsrik bandyspelare. Tyvärr tror jag dock inte bandyn kommer vara den första aktiviteten jag försöker pracka på snoddas... jag kan ju knappt själv stå på ett par skridskor.

Så, kanske skulle utlysa en liten tävling. Jag behöver låt säga 5 alternativa fosternamn som man kan ropa in i magen för att tidigt försöka knyta lite fader-barn-band. När vi fått fem bra förslag lägger jag upp dem här till höger och så kan ni (mamma och svärmor och övriga som har vägarna förbi bloggen) få rösta på bästa namn...

Detta bara för att försöka öka intresset för bloggen under de tråkiga veckorna 13-15. Eller nåt.

Det rör sig

Nu på eftermiddagen var det dags för dagens andra besök på MVC. Vi fick träffa en läkare som undersökte mig och även tog ett ultraljud. Det visade sig att det fanns en 5 cm lång liten varelse inne i mig som redan kan sprattla med benen!

Hjärtslag!

Så fick vi i morse bekräftat att det finns något där inne. Vi var hos barnmorskan som lät oss lyssna på hjärtslagen som lät ungefär som ett tåg. I eftermiddag blir det läkarbesök med bl a ultraljud. Då får vi nog veta om det är en eller flera. För övrigt så fick jag veta att jag mår mycket bra: vikt, längd, blodvärden och blodsocker är helt utmärkta.

Serre Chevalier

Efter en lagom liten bussresa på ca 27 timmar var vi äntligen framme vid centret där vi skulle tillbringa den kommande veckan med skidåkning, god mat och annat roligt. Första kvällen träffade jag på några av mina studenter från i höstas och eftersom det var vår andra resa med UCPA så kunde jag undervisa dem i hur det fungerade i baren (eftersom jag som bekant är väldigt förtjust i att hänga i barer). Nästa dag var det dags för pistvisning i det strålande solskenet och M var mycket gentlemanna-mässig och hängde med mig i den ’långsamma’ gruppen. Tyvärr så orkade jag inte ens hänga med i det långsamma tempot, så vi fick avbryta efter halva förmiddagen och åka tillbaka till centret för att vila mig. M hittade några andra tjejer att tillbringa eftermiddagen med i skidbacken, så jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag inte orkade. På måndagen startade sen skidskolan, där vi hade valt att bara gå halvdagar. Halvdagarna passade mig utmärkt eftersom jag insåg att för att orka skulle jag behöva vila resten dagarna. För M hade det nog varit roligare att åka heldagar, eftersom skidåkningen med guide blir mycket mer intensiv och lärorik än annan åkning. Men han kunde åka även resten av dagarna, bl a tillsammans med några av killarna i hans skidskolegrupp. Till onsdagen hade det kommit en hel del nysnö, så jag och M gav oss ut tillsammans i backarna. Det var roligt att åka lite tillsammans. På eftermiddagen tog vi bussen till Briancon som är Europas högst belägna stad. Där strosade vi runt lite i den gamla stadsdelen som var rejält befäst med flera stadsmurar eftersom staden ligger väldigt strategiskt nära den italienska gränsen. Besöket avslutades med en kopp varm choklad. Mysigt! Sen blev det ytterligare några dagars skidåkning, både i skidskola och tillsammans innan det var dags att åka hem. En liten lärdom av resan är att det är dumt att åka till hög höjd och dessutom kombinera det med fysisk ansträngning när man är gravid och inte mår riktigt bra. Den goda maten som jag hade sett fram emot blev mest grapefrukt och soppa medan M frossade i ostar, glass och intressanta franska maträtter. På det stora hela var det ändå en mycket bra resa, med både sol, snöfall och skidåkning.

När ska hon sluta spy

Det är lite jobbigt. När ska hon sluta må så illa. Det är synd om henne och allt är mitt fel. Eller nja, hon har nog lite skuld i det hon oxå...

Nytt år - nu drar vi!

Så, nu är hela M:s familj invigd, även om inte ryktet har hunnit gå till alla mostrar och fastrar riktigt än (han har ju några fler än vad jag har). I dag på promenad i det fantastiska nyårsdagsvädret mötte vi dock M:s farbror med fru och passade på att berätta för dem. När vi gick vidare kom vi på att det kanske var dumt, de bor ju granne med vännen MA:s föräldrar. Tänk om ryktet hinner sprida sig till MA & FE innan vi hunnit berätta det för dem. Vi hoppas på det bästa och om det skulle vara så att de redan vet när vi berättar kan vi ju hoppas att de håller god min och låtsas som att det är en nyhet.

Efter en trevlig nyårsmiddag fick vi också veta vad den andre lille kusinen eventuellt ska heta. Utan att avslöja för mycket så kan man säga att vårt barn absolut inte kommer heta Joel, Boel, Poel, Soel eller Koel eftersom det skulle bli för förvirrat för svärföräldrarna.

I morgon åker vi iväg till Alperna för en veckas skidåkning i Serre Chevalier. Det ska bli härligt. Snörapporten visar på 40 cm nysnö vilken förmodligen innebär en hel del off-piståkning för M på förmiddagarna när vi har skidkola. Jag tror skidåkningen blir en bra början på ett förhoppningsvis mycket bra år!